Fysiska sorgreaktioner

Även om vikten mitt i allt det här är det minsta bekymret har jag också gråtit över min vikt. Amningen som skulle har hjälp mig tappa vikten kom aldrig och varje kilo kom visst för att stanna. Ett år senare har jag fortfarande inte kommit  form eller fått krafter för att börja röra på mig eller banta. I den tidiga sorgen orkade jag inte ta hand om mitt fysiska välmående, men i något skede tvingade jag iväg mig själv på gympa och promenad. Jag upplevde bröstsmärta, tomhetskänsla i bröstet och frysningar under kvällarna. De första månaderna var jag dessutom sjuk och fick åka in på akuten då infektionsvärdena gick upp. Ingen förklaring till detta hittades, men förmodligen låg stress och en symtomfri öroninflammation bakom. Fysisk har jag även känt en tryckkänsla på bröstet då jag tänker på hur jag kände mig efter förlossningen. Jag känner tyngden av mitt barn på bröstet och ibland känns tyngen tröstande, ibland förkrossande.

- Mamma, 35 år - 

 

Några dagar efter förlossningen fick jag ryggskott och kunde inte gå upprätt. Under minnesstunden och kort därefter då urnan sänktes hade jag svårt att gå. Efter det gick ryggvärken förbi. Först då den fysiska smärtan släppt bärjade jag gråta ordentlig. Den fysika smärtan måsta ha varit min kropps sätt att trycka bort den psykiska smärtan som jag inte ännu mentalt var redo att hantera. 

Känslan av tomhet var förkrossande. Det var som att min mage och bröst rivits upp och min bebis dödats och tagits ifrån mig. Min kropp kändes rånad, stympad och uppriven.  Famnen var så fruktansvärt tom. I månader kände jag bebisen huvud mot bröstet på det ställe där det en stund vilat.. Nu saknar jag den känslan. - Mamma 29 år -