Föräldrarna blir tvungna att träffa otaliga människor efter barnets död och svåra situationer kan inte undvikas. Graviditeten och den lyckliga väntan är känd bland nära och kära, men även bland bekanta. När magen försvunnit ställer människor frågor som; " Grattis, får man vara nyfiken, vilkendera blev det? ". Denna välmenande fråga känns bara illa av mamman vars bebis dött i livmodern. Det finns inga lätta svar på den frågan.
Det är bäst att föräldrarna som mist sitt barn stannar upp och funderar vad de hoppas att de skulle få för svar i en liknande situation. Föräldrarna vill skrika och gråta att de inte fått något barn och att det inte finns något gott i denna värld. Den som ställer frågan menar inte illa och kommer förmodligen att chockeras av svaret. Det kan vara bra att försöka förstå reaktionen hos den som ställt frågan, för då är sannolikheten att få stöd och förståelse tillbaka större.
Färdiga svar finns inte, men man kan exempelvis säga; " Vi fick en flicka / pojke, men allt gick inte som det borde. Vi kan prata mer efter den här tillställningen ". Då ger man åhöraren en stund att förbereda sig på att en lycklig berättelse om förlossning och den ljuvliga bebisen inte är att vänta. Sedan säger man möjligast rakt att barnet dött. Om man inte vill prata desto mera om saken kan man berätta att man fått hjälp med att bearbeta saken från sjukhuset/mödravården. Man kan även säga att det går bra att prata mera i ett senare skede när lite tid passerat. Då har man öppnat dörren och därefter hänger det på den andra personens sociala förmågor hur framtida möten går.
Att träffa människor var svårt under en lång period. Jag kunde inte ens träffa mina vänner eller kompisar på ett halvår. Trots det besökte jag från början bekanta ställen: butiker, bibliotek osv. Fast jag inte alltid mötte bekanta kändes som om jag hade en stämpel som avslöjade vad som hänt oss. Jag tyckte folk tittade konstigt på dig. Några gånger kom bekanta emot i affären och fråga glatt om vi fått en flicka eller pojke. Då svarade jag att vi fått en ängelflicka och kunde ibland förklara något i stil med att hon var död när hon föddes eller hon dog i livmodern. Mötet orsakade stark spänning och ångest i mig. Människors reaktioner varierade. Ibland fick jag inte ett ord som respons, ibland ett varmt deltagande. Det kändes illa och sårande om den andra inte fick sagt ett enda ord. En del människor hälsade inte på mig när vi möttes. Det stärkte känslan i mig, att jag hade någon slags smittsam pest och var märkt underlig. Nu har det gått ett år sedan vårt barn dog och jag känner mig inte längre konstig. Ofta känner jag mig annorlunda än andra mammor trots mitt levande barn och har svårt att diskutera "vanliga mammors samtalsämnen". Fortfarande spänner jag inför att berätta vårt verkliga antal barn och det faktum att vi mist ett barn. Men det berättar jag alltid, inklusive i samband med arbetsintervjuer, om någon frågar mig. - Mamma, 29 år.- Jag bad grannen meddela de andra grannarna vad som hänt oss, så att ingen skulle fråga efter bebisnyheter. Redan samma vecka gick vi ut på gårdsplanen och lekte med mitt försfödde barn. På sjukhuset vick vi höra att det är bäst för barnen om dagarna har en viss bekant och trygg rutin: morgon, dag och kväll. Barn tolererar föräldrarnas sorg bättre om rutinerna i vardagen är tydliga och då man berättar för barnet om anledningen till att mamma och pappa gråter. En bekant kom emot mig på gatan några dagar efter att jag då jag precis vågat mig ut till närbutiken. Då hon la märke till mig sa hon glatt: " Hej, det är visst slutspurt på gång innan dagen! " Den beräknade dagen närmade sig och min mage var fortfarande stor efter förlossningen. Hon blev chockad när jag berättade att bebisen dött och försvann snabbt. Situationen var svår för båda och efteråt pratade vi om vad som hade hänt. Hon kunde omöjligen veta vad spm hänt och själv befann jag mig fortfarande i ett chocktillstånd och började omedelbart gråta. Efter denna händelser försökte jag alltid själv vara den som först öppnade munnen. Vanligen sa jag - jag vet inte om du redan hört, men vårt bebis dog och därför är han inte här med mig. Det blev lättare att säga då man övat in repliken rutinmässigt hemma. - Mamma, 30 år -
Att träffa människor var svårt under en lång period. Jag kunde inte ens träffa mina vänner eller kompisar på ett halvår. Trots det besökte jag från början bekanta ställen: butiker, bibliotek osv. Fast jag inte alltid mötte bekanta kändes som om jag hade en stämpel som avslöjade vad som hänt oss. Jag tyckte folk tittade konstigt på dig. Några gånger kom bekanta emot i affären och fråga glatt om vi fått en flicka eller pojke. Då svarade jag att vi fått en ängelflicka och kunde ibland förklara något i stil med att hon var död när hon föddes eller hon dog i livmodern. Mötet orsakade stark spänning och ångest i mig. Människors reaktioner varierade. Ibland fick jag inte ett ord som respons, ibland ett varmt deltagande. Det kändes illa och sårande om den andra inte fick sagt ett enda ord. En del människor hälsade inte på mig när vi möttes. Det stärkte känslan i mig, att jag hade någon slags smittsam pest och var märkt underlig. Nu har det gått ett år sedan vårt barn dog och jag känner mig inte längre konstig. Ofta känner jag mig annorlunda än andra mammor trots mitt levande barn och har svårt att diskutera "vanliga mammors samtalsämnen". Fortfarande spänner jag inför att berätta vårt verkliga antal barn och det faktum att vi mist ett barn. Men det berättar jag alltid, inklusive i samband med arbetsintervjuer, om någon frågar mig. - Mamma, 29 år.-
Jag bad grannen meddela de andra grannarna vad som hänt oss, så att ingen skulle fråga efter bebisnyheter. Redan samma vecka gick vi ut på gårdsplanen och lekte med mitt försfödde barn. På sjukhuset vick vi höra att det är bäst för barnen om dagarna har en viss bekant och trygg rutin: morgon, dag och kväll. Barn tolererar föräldrarnas sorg bättre om rutinerna i vardagen är tydliga och då man berättar för barnet om anledningen till att mamma och pappa gråter. En bekant kom emot mig på gatan några dagar efter att jag då jag precis vågat mig ut till närbutiken. Då hon la märke till mig sa hon glatt: " Hej, det är visst slutspurt på gång innan dagen! " Den beräknade dagen närmade sig och min mage var fortfarande stor efter förlossningen. Hon blev chockad när jag berättade att bebisen dött och försvann snabbt. Situationen var svår för båda och efteråt pratade vi om vad som hade hänt. Hon kunde omöjligen veta vad spm hänt och själv befann jag mig fortfarande i ett chocktillstånd och började omedelbart gråta. Efter denna händelser försökte jag alltid själv vara den som först öppnade munnen. Vanligen sa jag - jag vet inte om du redan hört, men vårt bebis dog och därför är han inte här med mig. Det blev lättare att säga då man övat in repliken rutinmässigt hemma. - Mamma, 30 år -