Pappans sorg

Pappans sorg är likaså chockerande och traumatisk. Pappan kan uppleva den intrauterina fosterdöden som förvirrande och ifrågasätta sitt faderskap, eftersom pappan inte haft direkt kontakt med bebisen. Som man kan pappan ställas inför en situation där han tar eller tvingas ta avstånd från sorgen och istället tar en uttalat effektiv roll i vardagen. Pappan kan känna sig utanför, då omgivningens oro koncentrerar sig på mamman. Då kan pappan uppleva att hans uppgift endast är att stödja mamman och sin familj enligt bästa förmåga. 

Den effektiva och starka rollen är tung att uppehålla. Pappan kan tvingas hålla tillbaka alla känslor och kan låta bli att möta sin egen smärta. Pappan som åtar sig en effektiv roll kanska hugger ved, joggar eller kör långa körsträckor med bilen medan han tänker på sin sorg. Det kan vara oerhört viktigt för honom att själv bygga kistan av trä eller beklä en pafflåda med tyg så den liknar en kista.  

Pappans sorg kan ha andra uttryck än mammans. Pappan kan återkommande ha ångestfyllda minnesbilder av händelserna som han inte kunde rå för och situationerna då han kände sig maktlös. Pappan kan ha både fysiska och psykiska symtom särskilt då man återvänt till vardagen. Pappan förknippar nödvändigtvis inte symtomen med sin sorg, utan vet inte vad de beror på, men mår inte bra.

Pappans sorg behöver sitt utrymme. I verkligheten har han en kraftig sorg, men den kanske inte tillåts ta plats i varken familj- eller arbetskrets. Pappan kan ha ett behov av att prata och det skulle vara viktigt att ens någon av d nära och kära finns till för honom och han ges möjlighet att dela med sig sina tankar. 

Pappans och mammans sorg har olika tidtabeller. Pappan kanske kontrollerar sina tankar och känslorna kring sorg bättre än mamman vid ett tidigare skede, men trots det följer sorgen honom länge. Pappans arbetsförmåga återställd ofta tidigare än mammans och så återgår han till arbetet. Mamman kan kännas sig ängslig då pappan slutar prata om sorgen och den döda bebisen eller vägrar följa med till sorgegruppens träff. Pappan ska inte pressas, för det kan hända att sörjer öppet först då tiden är inne, ibland först år senare då mamman redan klarat sig genom det värsta.

Det är viktigt att både mammans och pappans sorg och deras olika sätt att sörja tillåts ta sin plats, men likaså att de delar sina erfarenheter med varandra. Att mista ett barn är en utmaning för förhållandet och inte alla förhållande klarar denna utmaning. Förlusten och sorgen kan även ge förhållandet nya djup och lära föräldrarna känna nya sidor av varandra. 

Jag fick mitt första barn i famnen livlöst. Det enda mötet med min lilla dotter ägde rum i en kal förlossningssalen på sjukhuset och senare i det lilla kapellet på samma sjukhus, där mitt barn låg i kistan, nedkyld men så vacker.  De blödande såren hon fått i samband med förlossningen syntes inte lika tydliga som direkt efter förlossningen. Trots det vill jag hellre, oftare och med mera värme minnas den kala förlossningssalen där min dotter låg i mina armar med blottade sår. I kapellet hade hon redan lämnat mig, så kändes det, och kvar fanns bara en ändlös sorg och längtan. Nyfödd och varm av livmodern var hon verklig för mig och så vacker som en människa bara kan vara. När jag höll om henne väntade jag hela tiden på att hon skulle röra på ett finger eller släppa ifrån sig ljud, en nyfödd bebis gråt. Tystnaden återstod och hon förblev stilla. Den väntan på livstecken, även om den vara förgäves, kändes inte förtvivlande så länge hon fanns där med mig. Till det varma mötets stämning lyckas jag idag återvända till då jag besöker hennes grav. Inget hopp finns kvar, men istället finns en acceptand. Acceptansen innebär inte att jag accepterar hennes död, men den konkreta händelsen att döden är slutgiltig. Mitt barn miste det viktigaste - sitt liv. Det kan jag eller vill jag inte acceptera. Men genom att acceptera det som hänt kan jag sörja min dotter som jag gjorde i den lilla kala förlossningssalen. Den ändlösa sorgen skapade en kraftlöshet som länge hindrade mig från att möta henne som den hon var och är, älskad och ovärderlig.  

Sorgen är inte längre ändlös, utan jag kan se hennes liv och vårt korta möte som något vackert. Mitt enda möte med min dotter, trots att hon var död, hör till de viktigaste och vackraste erfarenheterna i mitt liv.  Jag skulle aldrig byta ute dem. Nu har det gått ett år sedan vårt möte och ett nytt barn växer i min hustrus livmoder. Den långa längtan efter ett barn vars andetag jag kan känna när jag håller henne i min famn och blicken som möter min då jag beundrar henne är förhoppningsvis snart förbi. Mitt i denna väntan vill jag att mitt försfödda barn skall veta att inget barn någonsin kommer att ersätta henne, utan att hon i mitt hjärta alltid kommer att vara lika värdefull som alla andra jag älskar. - Pappa, 32 år -