Att mista ett syskon är en stor sorg och kris även för barn, som inte bearbetar saken liksom vuxna. Barn kan även sörja en kusin eller annan närstående som dött i livmodern. I denna del berörs barn i olika åldrar och deras förmåga att reagera på sorg. Till sist ges råd om hur man kan prata med barn om döden, hur barnet kan tas med i olika sorgritualer och hur barnet kan stödas under sorgen. För att kunna ta del i barnets sorg måste föräldrarna ta hand om sitt eget orkande.
Då vår förstfödde dotter var 3,5 år gammal föddes hennes lillasyster efter att ha dött i livmodern. Hon hade väntat på sin lillasyster och vi visste att hon skulle bli besviken. Det var svårt att hitta ord då vi skulle berätta om döden. Då förlossningen sattes igång åkte min man hem och berätta för vår förstfödde att mamman och bebisen är på sjukhus eftersom bebisen är svårt sjuk. Vi ville på så sätt förbereda henne. När vi kom hem från sjukhuset berättade vi omedelbart att lillasyster föddes, men att hon inte orkade leva, utan dog. Vi berättade att lillasyster nu är en ängel i himlen som inte kommer hem och att vi aldrig skulle se henne. Vi visade henne en bild av bebisen från kameran. Vår försfödde brast i gråt i min famn, Hon grät länge. Imellanåt puttade hon min mage och frågade om inte vi kunde hämta hem systern. Frågorna och gråtande höll den dagen. Nästa dag vinkade hon åt trädgrenar där hon inbillade sig att systern satt. Till en början var hennes frågor konkreta som exempelvis vilka kläder lillasyster har på sig i himlen eller vad hon gör och äter. Vår förstfödde funderade också på hur lillasyster tagit sig upp till himlen. Vanligen svarade vi att vi inte visste, men vi försökte var möjligast ärliga och sa att hon dött redan inuti magen, trots att hon var frisk men att hon bara inte orkade leva. Vi tittade på alla foton tillsammans och svarade på hennes frågor. Hon var även med på sin lillasysters välsignelse. Innan begravningen hade vi berättat om tillställningens stämning och sagt att vi där pryder ett bo åt bebin där hon kan vila då hon vill. Senare har vi berättat att lillasysters kropp ligger under jorden, men att den inte känner eller hör mera, utan en del av henne är i himlen. Vi har sagt att vi inte kan se lillasyster, men trots det vinkar vår förstfödde mot molnen eller tittar på sin systers blinkande stjärna. Den svåraste frågan hon en gång gråtande ställde oss var " Mamma, varför fick jag aldrig se lillasyster och hålla henne i famnen? " Vi har tagit det hela i hennes egen takt och pratat om lillasyster då hon själv velat det. Bilder av systern finns hemma och vi pratar om henne som ett av barnen. På så sätt har vår förstfödde på ett naturligt sätt lärt sig tala om sig själv som storasyster och om sin lillasyster som en familjemedlem, som inte finns här med oss. Till en början blev vår förstfödde orolig över mig och jag grät och försökte trösta. Jag förklarade för henne att det är bra att gråta då man är ledsen och jag berättade för henne varför jag är ledsen. Hon vänjde sig med min gråt och skrämms inte av den längre. Själv gråter hon sällan, men har flera gånger berättat att hon är ledsen och saknar sin syster. - Mamma, 29 år - Jag önskar att jag kunde sörja som ett barn. Mina barn såg aldrig sin kusin, men de känner henne så väl. Deras kusin bor i solnedgången, rider på regnbågen och hoppar på molnen. De oroar sig inte över vad kusinen inte får se eller uppleva, för hon finns ju alltid här. - Morbror till en ängelflicka -
Då vår förstfödde dotter var 3,5 år gammal föddes hennes lillasyster efter att ha dött i livmodern. Hon hade väntat på sin lillasyster och vi visste att hon skulle bli besviken. Det var svårt att hitta ord då vi skulle berätta om döden. Då förlossningen sattes igång åkte min man hem och berätta för vår förstfödde att mamman och bebisen är på sjukhus eftersom bebisen är svårt sjuk. Vi ville på så sätt förbereda henne. När vi kom hem från sjukhuset berättade vi omedelbart att lillasyster föddes, men att hon inte orkade leva, utan dog. Vi berättade att lillasyster nu är en ängel i himlen som inte kommer hem och att vi aldrig skulle se henne. Vi visade henne en bild av bebisen från kameran. Vår försfödde brast i gråt i min famn, Hon grät länge. Imellanåt puttade hon min mage och frågade om inte vi kunde hämta hem systern. Frågorna och gråtande höll den dagen. Nästa dag vinkade hon åt trädgrenar där hon inbillade sig att systern satt. Till en början var hennes frågor konkreta som exempelvis vilka kläder lillasyster har på sig i himlen eller vad hon gör och äter. Vår förstfödde funderade också på hur lillasyster tagit sig upp till himlen. Vanligen svarade vi att vi inte visste, men vi försökte var möjligast ärliga och sa att hon dött redan inuti magen, trots att hon var frisk men att hon bara inte orkade leva. Vi tittade på alla foton tillsammans och svarade på hennes frågor. Hon var även med på sin lillasysters välsignelse. Innan begravningen hade vi berättat om tillställningens stämning och sagt att vi där pryder ett bo åt bebin där hon kan vila då hon vill. Senare har vi berättat att lillasysters kropp ligger under jorden, men att den inte känner eller hör mera, utan en del av henne är i himlen. Vi har sagt att vi inte kan se lillasyster, men trots det vinkar vår förstfödde mot molnen eller tittar på sin systers blinkande stjärna. Den svåraste frågan hon en gång gråtande ställde oss var " Mamma, varför fick jag aldrig se lillasyster och hålla henne i famnen? " Vi har tagit det hela i hennes egen takt och pratat om lillasyster då hon själv velat det. Bilder av systern finns hemma och vi pratar om henne som ett av barnen. På så sätt har vår förstfödde på ett naturligt sätt lärt sig tala om sig själv som storasyster och om sin lillasyster som en familjemedlem, som inte finns här med oss. Till en början blev vår förstfödde orolig över mig och jag grät och försökte trösta. Jag förklarade för henne att det är bra att gråta då man är ledsen och jag berättade för henne varför jag är ledsen. Hon vänjde sig med min gråt och skrämms inte av den längre. Själv gråter hon sällan, men har flera gånger berättat att hon är ledsen och saknar sin syster. - Mamma, 29 år -
Jag önskar att jag kunde sörja som ett barn. Mina barn såg aldrig sin kusin, men de känner henne så väl. Deras kusin bor i solnedgången, rider på regnbågen och hoppar på molnen. De oroar sig inte över vad kusinen inte får se eller uppleva, för hon finns ju alltid här. - Morbror till en ängelflicka -
Referenser:
Lasten suru, Atle Dyregrov. Jyväskylä, Gummerus Kirjapaino Oy 1994.Lasten surun kohtaaminen. Käpy Ry.Surevan lapsen kanssa, Jaakko Erkkilä, Tiina Holmberg, Sirkku Niemelä, Hilkka Ylönen. Jyväskylä, Gummerus Kirjapaino Oy 2003.