Mammaledigheten, pappaledigheten och att återvända till arbetet

Då bebisen dör i livmodern ändras framtidsplanerna för den närmaste tiden. Det blir kort pappaledighet och mammaledigheten tar slut då moderskapspenningsperioden avslutas. Om tidtabellen känns pressande och ångestframkallande kan både pappan och mamman begära sjukledighet och på så sätt få mer tid att återhämta sig från förlusten. 

Dödsfallet anmäls till FPA:s lokakontor antingen av sjukhuset eller av föräldrarna själv. Moderskapspenningen betalas i 105 dygn från och med början av moderskapsledigheten det vill säga under en period på cirka 4 månader. Arbetsgivaren bör informeras om de förändrade omständigheterna så snabbt som möjligt. Via företagshälsovården kan man få hjälp med att planera återvändandet till arbetet och hur man ska orka arbeta. Företagshälsovården kan ordna en träff där den anställda, arbetsgivaren och företagshälsovårdens representant tillsammans diskuterar den anställdes arbetsbild och -uppgifter. 

När graviditeten varat minst 154 vardagar (22 veckor) är mamman till bebisen som dött i livmodern berättigad till 105 vardagars mammaledighet och moderskapspenning senast från och med förlossningen. Avsikten med moderskapspenningen är att trygga mammans hälsa efter förlossningen. Efter en lagändring år 2013 har pappan rätt till den 18 dagar långa faderskapsledigheten också om barnet dör i magen. Det är viktigt att se det förlusten av det ofödda barnet som hela familjens sorg. Även pappan kan behöva vara borta från arbetet i form av en kortare periods sjukskrivning. 

FPA om faderskapsledigheten:

"Om barnet är dödfött eller om det dör i samband med förlossningen, betalar FPA faderskapspenning för högst 18 vardagar efter barnets död. Om fadern inte genast kan utebli fån sitt arbete, kan faderskapspenningen börja vid en senare tidpunkt, men den upphör senast 18 vardagar efter barnets död."

Det är individuellt när föräldrarna lyckas återvända till arbetet. Om familjen haft sorg eller andra problem redan innan barnets död kan det ta längre att åter bli funktionsduglig för arbete. Föräldrarna är individer och en del upplever att det hjälper dem att snabbt återgå till arbetet. Då får de annat att tänka på, den ekonomiska situationen förbättras, tiden går snabbare och umgängeskretsarna växer.  Men andra upplever sig inte vara funktionsdugliga för arbete på länge, eftersom hälsan, inlärningsförmågan och orket inte ännu är återställda. Även arbetsuppgifterna och arbetsbelastningen påverkar  arbetsmotivationen och när det känns rätt att återvända till arbetet.  Det bästa rådet är att lyssna på vilka erfarenheter de som varit med om fosterdöd haft, känna efter vilka resurser man själv och familjen har, samt vid behov söka professionell hjälp. 

 

Mammaledigheten behövdes. Under en lång tid kunde jag knappt koncentrera mig på att läsa dagtidningen och det var ansträngande att ens föra en diskussion.  Ordena bara fösvann, jag kunde inte koncentrera mig och glömde det väsentliga. Arbetet kändes meningslöst. Ändå började jag en månad senare hänga på arbetsplatsen. Jag gjorde en de arbete, men betonade att jag inte var projekledare eller undervisade. Jag arbetar inom forskning och undervisning, så det var relativt lätt för mig att själv styra vad jag gjorde och hur mycket så länge jag höll på med mina egna projekt. Att arbeta på detta sätt var en viktig del av min rehabilitering; en flykt från sorgen och misslyckandet. Det var ett område där jag kände att jag var duktig, var normal och kunde känna mig lyckad. Så småningom började tiden spenderad på arbetet vara en sorgfri tid. Det var befriande att koncentrera sig på konkreta saker istället för att sörja. 

- Mamma, 35 år - 

 

Innan vi miste vårt barn hade jag räknat dagarna innan mammaledigheten skulle börja. Jag trivdes inte med arbetet och hade inga planer på att återvända dit när barnet vuxit. En månad efter att vår dotter dött återgick jag ändå till arbetet. Jag trodde att jag var redo att göra det och hade för mig att arbetandet skulle få tiden att gå snabbare. Mycket snabbt återvände jag till mammaledigheten för sorgen var för stor. Efter ett misslyckat försök väntade jag med skräck på att mammaledigheten skulle ta slut. Jag kunde inte stå ut med tanken av samma jobb. Det var svårt att gå tillbaka till jobbet. Jag grät på morgonen när jag gick dit och grät på kvällen i väntan på nästa dag. Jag varade i bara några veckor. Allt på arbetsplatsen påminde om vår dotters bortgång. Jag mindes hur jag suttit på samma bänkar då bebisen sparkade i magen. Jag sa upp mig och gick aldrig tillbaka. Nu har ett år gått sedan vår dotter dog och jag är fortfarande inte funktionsduglig. Jag vet inte när jag kommer att vara det, men det tillåter jag mig själv att inte veta.


- Mamma, 21 år. -

 

Jag gick tillbaka till jobbet fyra månader efter vårs sons död. Jag planerade återvändadet tillsammans med min chef och företagshälsovården. Mit chef berättade för mitt team och övriga viktiga kontakter om vad som hänt. Dessutom skickade jag e-post åt en större grupp och informerade om vår sons död. Min psykolog betonade hur viktigt det är att ge händelserna ord och även sätta gränser för vad man vill diskutera på sin arbetsplats. Jag bestämde mig för att konstatera vad som hänt och berätta om mina kommande uppgifter. De första arbetsuppfigterna var enklare och inte så ansvarsfulla som mina tidigare arbetsuppgifter. Det var en lättnad att arbeta igen. Jag kände mig normal då jag arbetade och förde vårt förstfödda barn till dagiset. Arbetsresorna har varit tid för mig själv då jag ofta gråtit och sörjt. 


- Mamma, 37 år - 

 

Referenser:

FPA, Övriga situationer

http://www.eduskunta.fi/faktatmp/utatmp/akxtmp/kk_367_2007_p.shtml